Grantjäl småbruk

Att rendera fett

Glöm inte att ta vara på fettet vid en slakt! Historiskt sett har fettet varit en väldigt värdefull tillgång, och högt eftertraktat. När de industriellt producerade växtoljorna intog marknaden, så tryckte de undan de animaliska fetterna. Säkerligen låg det en hel del marknadsföring bakom att det fett vi under så lång tid varit så beroende av, nu plötsligt började betraktas så styvmoderligt. Men vi strävar efter att återvända till det nära, det naturliga, det som inte kräver fabriker och komplicerade, ofta kemiska, processer för att kunna produceras och där är de animaliska fetterna viktiga!

Skillnaden på olika animaliska fetter.

Talg kallas det fett som kommer från idisslande djur, tex ko och får. Ister kallas det fett som kommer från gris. Jag kommer här nedan att prata om talg, eftersom vi inte längre har grisar så är talg det fett jag jobbar med. För att komplicera det ännu mer så har fettet från olika delar av kroppen också något olika egenskaper. Det här är ett område jag fortfarande ständigt lär mig mer om, mycket sådan här kunskap föll i glömska när de animaliska fetterna kastades ut i kylan. Tex så är det fett som sitter på insidan, runt de inre organen, mer neutralt i smaken än den talg som sitter på andra ställen på kroppen. Det fett man är ute efter är det hårda fettet, inte det som känns mjukt när man trycker på det.

Hur använder man då talg och ister?

Talg är helt suveränt att steka i! Testa en gång, och du kommer att vara fast! Det mesta talgen använder jag till att just steka i, det ger en otroligt fin stekyta. Pannkakor använder jag smör till, men det mesta andra steker jag i talg.

Talg och ister är också väldigt fina fetter att göra tvål av, det blir väldigt trevliga tvålar som är milda mot torra händer som tvättas ofta (dvs mina! ).

Talgsalva är det senaste miraklet jag återupptäckt, man kan göra en helt underbar salva av talg! Djupt återfuktande, och pga att talgen har en så lik uppbyggnad som vårt eget fett, så går den in i huden väldigt lätt och vårdar otroligt fint.

Så hur gör man då?

Det finns två sätt att rendera fettet på, dvs smälta ut och rena fettet. Våtrendering, där man kokar det i vatten, och torrendering, där man smälter fettet i ugnen. Jag har själv inte testat våtrendering (än) så jag kommer bara att beskriva torrendering som metod här.

1. Hacka fettet i små tärningar, ju mindre, ju snabbare smälter det i ugnen, jag brukar nöja mig med typ centimeterstora tärningar. Här rensar jag samtidigt noga fettet från ev. köttrester, blod och olika körtlar som ofta sitter insprängt lite här och där i fettet.

2. Lägg alltihop i en ugnssäker gryta och ställ in i ugnen på ca 120°. Efter några timmar kommer fettet att börja smälta ut från det fasta, men när man gör så mycket åt gången som jag gör så tar det ganska många timmar innan allt fett smält ut. Rör runt nån gång ibland.

3. Sila av det smälta fettet genom en finmaskig sil eller silduk.

4. Förvärm glasburkar genom att fylla dom med riktigt varmt vatten (hetaste från kranen brukar jag ta) och låt stå några minuter. Töm sedan bort vattnet och häll i det heta fettet direkt i de varma burkarna och skruva på locket på en gång.

5. Jag brukar ställa in i grytan igen och låta gå ett tag till för att se om mer fett smälter ut.

6. Det smälta fettet förvaras i kylskåp eller matkällare och håller minst ett år. Jag har haft fett betydligt längre än så och jag har hittills inte varit med om att det blivit dåligt.

7. Det fasta resterna som blir kvar kallas för ”grevar” och i äldre självhushållningslitteratur har jag hittat att man kan använda dom i tex korv. Jag testade naturligtvis, men tycker inte att det blev någon hit alls faktiskt! Så nu för tiden går grevarna till hönsen eller småfåglarna, de klagar inte!

Att fröodla släktet Cucurbiteae – pumpa, zucchini, squash, gurka

Att fröodla släktet Cucurbiteae – pumpa, zucchini, squash, gurka – är erkänt lite besvärligt, eftersom de gärna korsar sig helvilt inom samma art. Dvs, odlar du mer än en pumpa, så får du ofta en korsning mellan dom och du vet inte riktigt vad du får om du sparar frö ifrån en sån pumpa. Eftersom jag jobbar mot att bli till största delen självförsörjande även på fröer till vår mat, så försöker jag hitta lösningar på det här problemet.

När det gäller gurka så har jag kommit fram till enklaste lösningen – jag har hittat min favoritsort som i de tester jag gjort varit både tidigast, godast och gett mest. Så där odlar jag bara den sorten och behöver inte bekymra mig om korspollinering. Men vintersquash, pumpa och zucchini, där kan jag bara inte nöja mig med en enda sort – det finns så himla många roliga sorter!

De fullvuxna pumporna skördade innan nattfrosten i början av september.

Så förra året testade jag en ny grej för att få sortrent frö av sorten Kroshka (en favorit sort som dessutom är ganska svår att få tag på frön till). Kroshka sådde jag mer än en månad tidigare än övriga sorter och planterade ut i varmbänken över en månad innan de övriga plantorna får komma ut på friland. Tanken var att dom skulle ha hunnit blomma och börja bilda frukter innan de övriga sorterna började blomma och kan riskera att orsaka korspollinering.

En liten blivande Kroshka-pumpa, enbart befruktad av andra Kroshka-pumpor.

Och det lyckades! På bilden ovan ser ni en liten blivande Kroshka, befruktad av bara andra Kroshka. När så de övriga plantorna började blomma, så knöt jag ett snöre runt de frukter som redan var befruktade, så att jag vet att de är sortrena och ok att spara frön ifrån. Eftersom frön går att spara flera år med rätt förvaring, så kan jag fröodla en sorts pumpa per år på det här viset och därmed bevara mina favoriter!

Nu i februari var det så dags att öppna mina sortrent odlade Kroshka-pumpor och ta vara på fröerna!

/Sandra

Fröodling och selektering

Andra generationen norrländskt odlad rädisa ‘French Breakfast’. Det här är alltså frö till en av mina favorit-rädisor som nu är fröodlad här i Norrland i två generationer. Tanken med det här projektet är att för varje generation odla fram en rädisa som är bättre anpassad till våra ljusförhållanden här i norr. Som de flesta som någonsin testat att odla rädisor vet, så är rädisor styrda av ljuset och trivs inte så bra på sommaren med våra många soltimmar. De går lätt upp i blom utan att utveckla någon ätbar rot. Dom är lättare att lyckas med på våren eller hösten, då passar ljuset dom bättre. Väldigt få rädisor som du kan köpa i fröbutiker fröodlas här i Sverige (om ens någon?)och det innebär att dom aldrig selekteras på att tåla vårt nordliga ljus.

Sådd av egna rädise-frön i varmbänken under vårvintern, när snön fortfarande ligger djup här.

Rädisor skördade i varmbänken tidig vår.

Men när jag fröodlar själv, så kan jag för varje generation välja ut de rädisor som klarat av att utvecklas bäst och stå länge utan att gå i blom, trots ljusförhållandena här. De som går upp i blom i förtid gallras bort. Min förhoppning är att det här ska leda fram till en ”Norrlandsanpassad” rädisa, som går bättre att odla här hos mig även sommartid.

Frö-odlingsrötter, här av rädisan ”Albena”. En av mina två favoritsorter.

Och här är en av de största fördelarna med att fröodla själv – genom att hela tiden selektera på de plantor som klarar bäst att växa hos just dig så får du möjligheten att gradvis anpassa det du odlar till din egen plats på jorden och dess speciella förutsättningar!

Blomställningar av rädisa, på väg att bilda fröbaljor.

Jag har två favoritsorter av rädisa, dels den här och dels en vit, rund sort som heter ‘Albena’. Eftersom dom lätt korsar sig med varandra så fröodlar jag dom vartannat år, alltså en sort per år. Då behöver jag inte fundera på ev. korsbefruktning. Till sommaren är det dags för tredje generationens fröodling av ‘Albena’.

/Sandra

Fröets magi

Ett litet frö är verkligen livets magi i koncentrerad form. Jag tröskar och rensar alla fröer som samlades in och hängdes upp på eftermognad och torkning i höstas. Och då blir jag alltid lite filosofisk över livets mirakel. Tänk att i detta lilla, lilla frö bor all den kraft och kunskap som behövs för att växa upp till en stor planta som ger massor med mat. Just det här fröet är kålroten ‘Viksjö’, odlad i generationer här i Ångermanland och den sort som jag efter en del smaktester bestämt får bli vår ”gårdskålrot”, den kålrot som vi kommer att fröodla och hålla i odling här på gården.

Ända sen jag började lära mig om fröodling så har det väckt en så otroligt djup fascination hos mig. Tänk att detta lilla frö kan ge mat åt mig och min familj, inte bara i år, utan vartenda år i resten av vårt liv! Den tanken är för mig helt mindblowing. Varje gång.

Få gånger känner jag mig så nära alla våra förfäder som när jag tröskar fröer. Bara tanken på alla generationer före mig som odlat dom här fröerna, för varje år valt ut de finaste och bästa exemplaren att odla vidare på, som nogsamt tagit vara på naturens anpassningar till det lokala klimatet och de spontana mutationer som ibland kan uppstå. Har det varit en bra mutation, så har det kanske fått bli en ny sort som sen fortsatts att odla på, och på det viset har vi fått den otroliga odlade mångfald vi har. Genom våra förfäders slit och noggranna tillvaratagande på det naturen ger. Förr var det livsnödvändigt att samla sina fröer, idag för den kunskapen en tynande tillvaro och vår odlade mångfald minskar drastiskt pga det.

Är du intresserad av att lära dig att fröodla själv, så rekommenderar jag att gå med i föreningen Sesam. Där finns kunskapen och dom jobbar för att sprida den med hjälp av kurser och böcker.

/Sandra

Mitt i vintern inne hos hönsen i växthuset

Skötselrutiner inne hos hönsen i växthuset så här mitt i vintern, när hela bädden är igång och håller en temperatur på runt 10-12 plusgrader. Ganska häftigt, tycker jag! Ute ligger snön djup och tjälen har hållit marken stelfrusen sen i slutet av oktober, men härinne puttrar bädden på och hjälper till att hålla temperaturen på en bra nivå för hönsen även när det blir riktigt kallt utomhus.

Ungefär en gång i veckan så vänder jag runt och luftar bädden med en grep. På mitt instagram-kontot ligger en film från dagens jobb i växthuset. Här och där hittas korn som har grott och en och annan mask, och hönsen uppskattar stort när jag hjälper till att grepa runt i bädden och vänder upp en massa godsaker åt dom. När hela bädden har luftats så avslutar jag med att strö ut ett tunt lager nytt spån, som hjälper till att hålla bädden torr och fräsch. Det här är själva hjärtat i mitt odlingssystem, här inne producerar vi – jag och djuren tillsammans – mängder med superfint, näringsladdat täckmaterial som räcker till både växthuset och odlingarna på friland.

På hösten fylls bäddarna på friland på med det näringsladdade täckmaterialet som vi skapar inne i växthuset under vintern.

Det innebär en hel del jobb att få det att funka så här pass långt norrut, men jag tycker helt klart att det är värt det! Jag skulle tro att vi ligger på den nordliga gränsen, här precis på gränsen mellan Västernorrland och Västerbotten, för att få det här systemet att funka och utan den extra gödseln från gårdens andra djur skulle det nog bli svårt att få bädden att orka hålla värmen. Utan en välfungerande bädd skulle det bli för kallt för hönsen härinne under de kallaste perioderna.

Komposthögen – en viktig del av systemet för att kunna ha hönsen i växthuset över vintern. Den här tiden, från mitten av december till en bit in i februari är den mest kritiska perioden när det gäller att få bädden att orka hålla värmen inne i växthuset så här pass långt norrut. Den här perioden kan vi ofta ha temperaturer mellan -20 och -30 grader, och det kombinerat med att solen fortfarande är för svag för att orka ge så mycket värme kan ställa till problem. Väl inne i februari så värmer solen såpass mycket på dagarna att bädden får lite hjälp och orkar hålla igång även om det blir kallt på nätterna.

Just nu har vi ganska behagliga temperaturer på mellan -5 och -10, vilket inte innebär några som helst problem. Bädden håller värmen inne i växthuset strax över nollan nattetid och några plusgrader dagtid. Men jag är beredd på att kylan kan komma tillbaka när som helst, och startar därför igång två st stora komposthögar härinne nu. De här komposthögarna bygger jag upp genom att köra in gödsel från korna, lägga upp en ganska stor hög och så vattna ordentligt. Har de inte tagit ordentlig värme på några dagar, så bär jag ut några hinkar riktigt varmt vatten och häller på, då brukar de ta fart. Komposthögarna brukar komma upp i runt 60-70 grader under en period på några veckor upp till en månad och hjälper därmed bädden ganska ordentligt att hålla värmen. Jag placerar dom lite strategiskt i ett hörn där bädden har varit lite tjurig på att komma igång, och den andra längs med kanten på ena långsidan. Blir det för kallt ute och bädden börjar få problem att hålla värmen så är det i kanterna den börjar frysa så därför förstärker jag upp med dom här komposthögarna där.

I mars när solen återvänt på riktigt och faran för att bädden ska frysa är över så brukar jag kratta ut komposthögarna och vända ned dom i bädden. Då börjar nämligen snart nästa del i kretsloppet – att se till att så mycket som möjligt har börjat brytas ned ordentligt så att det blir ett fint odlingsmaterial till våren. Men än är det länge kvar dit, först ska vi ta oss igenom kallvintern!

/Sandra

Odla egen sättlök

Så här i planerings och inventerings-tider så passar jag på att kolla igenom sättlöken som jag odlade fram i somras. Rensar bort eventuella dåliga lökar och gör en grov uppskattning om det kommer att räcka till årets odling. På mitt gamla konto skrev jag en hel del om jag gör för att odla fram egen sättlök, men då allt det är borta, så skriver jag igen här istället. Hoppas det är till nytta!

Jag har testat lite olika sätt att odla fram egen röd och gul lök från frö, och det här är det sätt som funkar bäst för mig. I mitten av maj bredsår jag röd och gul lök tätt direkt ute på friland. Det är ungefär när jorden har rett sig och börjat bli lite varmare här hos mig i mellersta Norrland. Det är viktigt att det är en hyfsat ogräsfri jord, då lökens pyttesmå strån har svårt att konkurrera med ogräs. Jag avsätter ungefär en halv kvm till röd och en halv till gul. De ska sås ganska tätt.

Sen sköter de sig ganska bra själv, håll koll på ogräs och vattning bara. I början av augusti brukar de ha uppnått en lagom sättlöks-storlek och då plockar jag upp dom.

I början av augusti börjar de bli lagom sättlöksstorlek.

Jag torkar dom väl och förvarar sen i rumstemperatur fram till nästa vår.

Lägg ut luftigt och varmt för att torka.

Just rumstemperaturen under vinterförvaringen är viktig, då lök är temperatur-styrd. Genom att oavbrutet förvara den varmt, så luras löken att tro att den fortfarande är inne på sin första sommar och kommer därför inte gå upp i blom när jag planterar ut den nästa år. Lök är nämligen två-årig vilket innebär att den bildar löken första året och blommar för att sätta frön och på så vis föröka sig år två. Det här sättet tillåter mig att odla fram egen lök från frö på ett enkelt och smidigt sätt. Ingen supertidig förodling som tar upp värdefull plats tidigt på säsongen, inget piller med pyttesmå späda plantor som försiktigt ska sättas ut. Sättlöken är betydligt smidigare att hantera när det är planteringsdags.

Lökskörd 2021, från sättlökarna som odlades fram på det här sättet 2020.

Jag måste bara så ännu mer! Vi älskar lök, och gör av med enorma mängder. Så jag kommer nog att behöva komplettera med lite köpt sättlök också ser det ut som. Det får rättas till genom att så mycket mycket mer sättlök till våren. Nästa steg i att sluta lökens kretslopp här på gården är att odla fram eget frö. Men det får bli ett eget inlägg!

Nu börjar det!

Nu smyger odlingsåret 2022 igång här hos mig! Och känslan av jord på händerna igen kanske kan få mig att gå med på att skiljas från julgranen som fortfarande står så grön och grann i stugan… (Varför finns det inte en smiley med jordiga händer – alla odlare skulle ju direkt förstå känslan! ) Det allra mesta ska ju vänta länge än med att komma i jord, men chili, paprika, penseer och aubergine sår jag nu. Auberginen kanske kunde ha väntat några veckor till egentligen också, men fröpåsen hoppade på mig, så vad ska en odlingsnörd göra liksom?

Lite pyssel med inomhusodlingen också – omplantering av fönstertomater och isbergssallad, sådd av fönstergurka för inomhusodling och så mer sallat, ruccola och dill. Fönstergurkan blir spännande, jag vägrar F1-hybrider som är det vanliga för just inomhusodling och sår den sort som jag själv fröodlar istället. Det innebär att jag kommer att få leka humla senare i vår när den börjar blomma för att få några gurkor på den. Men med bara en eller två i köksfönstret så kan det väl vara rätt trevligt att få börja dagen med en liten humlestund tänker jag.

Ingefäran som plockades in i höstas har tyvärr vissnat ned (bladen ska tydligen kunna vara gröna vintern igenom om man får den att trivas) men nere i jorden mår knölarna finfint, så de planterades också om i ny fräsch jord och får komma in under växtbelysningen med de andra. Om ni tittar noga så ser ni tydligt hur det är fullt med nya skott på knölarna som snart kommer att skjuta nya blad. Och så börjar året om igen.

Värmemattan på sista bilden är förresten ett spännande hemmabygge – en värmematta som vi fick tag på från en kasserad vattensäng och så en egen temperatur-styrning till den. Funkar finfint!

Har ni börjat någon förodling än, eller lägger ni band på er själva ett tag till?

/Sandra

Djupa samtal och pärlor till minnen…

Så dom är värd mycket, dom här stunderna av spontana, djupa samtal om livet, om att vara annorlunda, om mod. En stund i bagarstugan tillsammans och plötsligt dyker vi ned i riktigt tunga ämnen en liten stund innan tankarna hoppar vidare till annat, på barns vis. Och jag är så glad åt att få vara med i deras vardag, finnas på plats för att dela deras tankar när de dyker upp.

”De andra i skolan tycker att jag är annorlunda, men jag vill inte vara som dom. Det verkar tråkigt att måste titta på hur alla andra gör och måsta göra likadant. Jag vill vara mig själv.”

Älskade barn, så jag önskar dig modet att fortsätta vara dig själv! Samtidigt så kniper det till i mammahjärtat, för jag vet också att det är ingen lätt väg att gå i ett samhälle som helst såg att du anpassade dig, likriktade dig, passade in.

Så vi pratar om mod och om styrka. Om förståelse för andra och om att ta hand om sig själv.

Och när han har proppat i sig nybakade mackor så att han är nöjd och sticker iväg för att göra något annat, så tänker jag att det här är det mest spännande äventyret i livet, att få vara med och se vad det blir av dom när de växer upp.

/Sandra

Jordkällare

Jag står här och hackar rödbetor och funderar. Så otroligt glad jag är åt att vi samtidigt som jag sådde mitt första morotsfrö någonsin för ca 6-7 år sedan (jag hade faktiskt aldrig ens sett ett morotsfrö innan dess, så det var en spännande stund – så ytterst märkligt jag tyckte att det såg ut, fröet, kommer jag ihåg! ), att vi började med att bygga en jordkällare.

Redan första året jag började odla så var siktet inställt på att vi skulle bli självförsörjande, så jag sådde morötter beräknat för ett helt år utan att ha någon annan plan för förvaringen än att jordkällaren helt enkelt måste stå klar till hösten. Vi slet som djur hela den sommaren, men lyckades faktiskt precis få den inflyttningsklar lagom till att morötterna nästan höll på frysa fast. Putsen på väggarna hade inte ens torkat riktigt tror jag innan den fylldes upp med morötter, potatis, kålrötter, rödbetor, kål och allt det jag faktiskt lyckats odla det där första året.

Jag blir fortfarande så fylld av stolthet varje gång jag öppnar dörren hit in och möts av låda på låda fylld med mat för ett helt år, kålhuvuden som håller in i februari åtminstone, utsäde för nästa år, fröodlingsrötter av olika slag och äppelträdsympar på tillväxt. Jordkällaren är en verklig skattkammare, tryggheten på gården. Dessutom är den en av de saker som underlättar livet som självhushållare nästan allra mest.

På hösten behöver jag bara plocka upp och lägga alla rotsaker och all potatis hit in. Rotsakerna klarar sig fint liggandes helt öppet i lådor, jag behöver inte ens lägga dom i sand då klimatet här inne blev helt perfekt. Kålhuvudena hängs upp i snören och purjo stoppas ned i sand. Mitt under den mest hektiska skördetiden så behöver jag inte göra inläggningar och syrningar för att klara av att bevara skörden, det kan jag ta sen när tid finnes och lusten faller på.

Det är ju iofs också anledningen till varför jag står här och lägger in rödbetorna till julbordets rödbetssallad i absolut sista sekund för att de ska hinna bli riktigt goda! När kvällen kommer får den late brått, jag jobbar bäst med kniven mot strupen osv… Det finns många träffande talesätt till det här beteendet tror jag… #prokrastineramera

/Sandra

Vintervila

Att leva med årstiderna. Att låta energi och tempo styras av naturens skiftningar, att låta arbetet förändras över året. Jag älskar det.

Lika mycket som jag älskar sommarens ljus och energi, långa arbetsdagar och intensivitet, lika mycket älskar jag den här mörkrets period, med vila och återhämtning. För någonstans i den här vilan så vaknar kreativiteten, lusten att skapa, nyfikenheten och viljan att lära något nytt. När tiden finns att andas, att stanna upp – då finns också tiden att utforska nya färdigheter, testa sånt som jag under sommaren bara hinner känna ett frö av nyfikenhet inför. Tid att göra allt det där som jag går omkring och tänker att det där, det skulle jag vilja göra!

Det där som under sommaren prioriteras bort för att det alltid finns något ogräs som ska rensas, plantor att plantera, frön att så, stängsel att stängsla, mat att skörda, djurungar som föds och kläcks, något som ska målas om, byggas om, renoveras.

Och även om jag kan känna ett skarpt stygn av längtan efter sommarens ljus och värme, smaken av solmogna jordgubbar direkt från landet, lukten av jord på mina händer och växandets och livets kraft överallt runt omkring, så vill jag absolut inte vara utan denna tiden. Vintertiden. Tiden att skapa, att lära, att utforska.

Ett av årets läroprojekt har varit att lära mig att jobba med ull, detta fantastiska material. Att tvätta, karda och skapa med ull. Ett härligt hantverk, som jag känner att jag vill jobba mer med.

/Sandra